Någonstans känns det inte riktigt rätt att bygga saker till båten utan att lösningsmedel är inblandat. Men kul är det, aluminiumkompositmaterialet Dibond. 0.3 mm aluminium, en kärna av plast och sen 0.3 mm aluminium igen. Starkt, trevlig finish och relativt lätt. 3.8 kg per kvadratmeter för 3 mm tjock skiva. Den duger mer än gott att bygga inredning av. Inte kojbotten kanske, men för kök och garderob som jag tänker använda den till är den kanon.

Ingen nyhet, men ändå värt ett konstaterande. Det är osannolikt kladdigt att försöka remsa fast saker ovanför huvudet. Som förstärkningar under sittbrunnsdurken. För att ta ett mindre godtyckligt exempel.

Också detta mindre av en nyhet (det är ju trots allt är enligt plan) men väl värt att konstatera att det nu faktiskt börjar bli ett nettoflöde av saker in i båten. Lite mellanväggar i nya motorrummet, kantestycken till sittbrunnsstuvarna m.m. Allt sitter fast i båten. Ganska så rejält. Vinylester har en imponerande limmande förmåga (fäster det kemiskt mot gammal polyester också?). Det märker man när man försöker få bort något som hamnat snett. För att ta ett mindre godtyckligt exempel.

Seglandes far hon fram. Fulla krysställ och nosen kaxigt stävandes mot 7 sekundmeter nordost. Det råder ett kontrollerat lugn som så lätt infinner sig på en segelbåt som med viss lutning, i god och stabil fart, men ännu inte alltför våldsamt, forsar fram genom sjön. Skepparen tar hem lite mer på backstaget. Tvåans växel på vinschen, det börjar bli tungt att få in centimetrarna.

Abrupt väcks besättningen ur sin halvdvala av det omisskänneliga ljudet av något som går sönder. Med ett knäckande läte fläks långsamt en flärp av däcket sönder. Skepparen lättar hastigt på backstaget. De forna KTH-studenterna tittar på misären och konstaterar att de nu fått ett svar på frågan de alltid undrat över men aldrig riktigt formulerade under sina kurser i hållfasthetslära; hur mycket last tål egentligen ett glasfiberarmerat båtdäck?